Synoden, Instrumentum Laboris: Kyrkan i mission med allas engagemang Synoden, Instrumentum Laboris: Kyrkan i mission med allas engagemang  (Vatican Media)

Synoden, Instrumentum Laboris: Kyrkan i mission med allas engagemang

Den grundläggande text som kommer att vägleda arbetet under den andra sessionen av den XVI:e ordinarie generalförsamlingen, som äger rum den 2-27 oktober, har publicerats. Dokumentet är en fortsättning på hela den synodala process som inleddes 2021 och lägger fram förslag för en kyrka som står allt närmare folket och där alla döpta deltar i dess liv. Bland frågorna att diskutera finns värdering av kvinnorna och behovet av öppenhet och ansvarighet.

Isabella Piro - Vatikanstaten 

Hur kan man vara en missionerande synodal kyrka? Detta är frågan som ligger till grund för Instrumentum laboris (IL) för biskopssynodens nästa session, som äger rum den 2-27 oktober på temat "För en synodal kyrka: gemenskap, deltagande och mission", den andra i den XVI:e ordinarie generalförsamlingen efter den 2023. Dokumentet samlar frukterna av förra årets möte genom att komplettera dem med resultaten från andra möten, till exempel det internationella mötet för kyrkoherdar (som hölls i Sacrofano, Rom 29 april-2 maj) och de tio studiegrupper som på påvens uppdrag har fördjupat sig i några av de frågor som kom upp vid synoden 2023. IL - som publicerades på tisdagen den 9 juli och presenterades vid Heliga stolens presstjänst - erbjuder inga "färdiga svar", utan snarare "indikationer och förslag" på hur kyrkan som helhet kan och kommer att kunna svara "på behovet av att vara 'synodal i sitt uppdrag'", det vill säga en kyrka som står närmare folket, som är mindre byråkratisk, som är Guds hem och familj, där alla döpta är medansvariga och deltar i dess liv genom olika ämbeten och roller.

Dokumentets fem delar

Dokumentet är uppdelat i fem avsnitt: inledning, grundläggande frågor och tre centrala delar. Inledningen återger vägen så här långt och lyfter fram de delmål som redan har uppnåtts, till exempel den utbredda användningen av den synodala metodiken "Samtal i Anden". Därefter följer de grundläggande frågorna (nr 1-18) med fokus på förståelsen av synodalitet, sedd som en väg till omvändelse och reform. I en värld som präglas av splittring och konflikter, betonar man, är kyrkan kallad att vara ett tecken på enhet, ett verktyg för försoning och ett lyssnande öra för alla, särskilt för de fattiga, de marginaliserade och de minoriteter som är avskurna från makten. "Liksom månen", läser vi i IL, "lyser kyrkan med reflekterat ljus: hon kan inte se sin egen mission utifrån sig själv, utan tar på sig ansvaret att vara ett sakrament av samhörighet, relationer och gemenskap med sikte på hela mänsklighetens enhet" (nr 4). Genom att upprepa att "synodalitet inte på något sätt innebär en nedvärdering av den särskilda auktoritet och uppgift som Kristus själv anförtror herdarna" (n. 8), betonar man i dokumentet att "synodalitet inte är ett mål i sig" och påminner om sambandet mellan synodalitet och mission, som är "intimt förenade" (n. 9).

“I en värld som präglas av splittring och konflikter, betonar man, är kyrkan kallad att vara ett tecken på enhet, ett verktyg för försoning och ett lyssnande öra för alla”

Värdesätta kvinnorna i kyrkan

Bland de grundläggande frågorna ges också stort utrymme (nr 13-18) åt reflektion över kvinnornas roll inom alla områden av kyrkans liv och betonar "behovet av att ge ett mer fullständigt erkännande" åt deras karismer och kallelser. "Gud har valt ut några kvinnor som de första vittnena och budbärarna om uppståndelsen", påminner IL; de är därför "i kraft av dopet fullständigt jämställda, får samma utgjutelse av den helige Andens gåvor och är kallade till tjänst för Kristi mission. Det första som måste förändras är därför "mentaliteten", med "en omvändelse till en syn på relation, ömsesidigt beroende och ömsesidighet mellan kvinnor och män, som är systrar och bröder i Kristus, när det gäller den gemensamma missionen".

Kvinnligt deltagande och ansvar

I vissa kulturer, framgår det av IL, "är närvaron av manschauvinism fortfarande stark"; av denna anledning efterlyser den andra synodsessionen "bredare deltagande av kvinnor i processerna för kyrklig urskiljning och i samtliga faser i beslutsprocesserna" tillsammans med "bredare tillträde till ansvarspositioner i stift och kyrkliga institutioner", liksom i seminarier, institut, teologiska fakulteter och "i rollen som domare i kanoniska processer". Förslagen gäller också gudsvigda kvinnor, för vilka man hoppas på "större erkännande och mer kraftfullt stöd" för deras liv och karismer, tillsammans med "deras tjänst i ansvarsfulla positioner".

Den teologiska reflektionen om det kvinnliga diakonatet fortsätter

När det gäller kvinnors tillträde till diakonämbetet rapporterar IL att det efterfrågas av "några lokala kyrkor", medan andra "bekräftar sitt motstånd" (nr 17). Man påpekar att detta ämne "inte kommer att behandlas i arbetet" i oktober nästa år och att det därför är bra att "den teologiska reflektionen fortsätter". Men hur som helst lyfter reflektionen över kvinnornas roll "fram önskan om en förstärkning av alla de ämbeten som utövas av lekmännen", för vilka man begär att de "med lämplig utbildning ska kunna bidra till förkunnelsen av Guds ord även under firandet av eukaristin" (nr 18).

Del I - Relationer med Gud, mellan bröder och mellan kyrkor

Efter introduktionen och grunderna uppehåller sig IL vid de relationer (nr 22-50) som gör det möjligt för kyrkan att vara synodal i sitt uppdrag, det vill säga relationer med Gud Fadern, mellan bröder och systrar och mellan kyrkorna. Karismer, ämbeten och ordinerade ämbeten är därför väsentliga i en värld och för en värld som, mitt i så många motsägelser, söker rättvisa, fred och hopp. Från de lokala kyrkorna hörs också de ungas röst, som efterlyser en kyrka som inte präglas av strukturer och byråkrati utan som bygger på relationer som väcker och lever i dynamik och vägval. Utifrån detta perspektiv kommer församlingen i oktober att kunna analysera förslaget om att ge liv åt nya ämbeten, till exempel för "att lyssna och medfölja". "Det behövs en 'öppen dörr' i gemenskapen", förklarar man i texten, "där personer kan komma in utan att känna sig hotade eller ifrågasatta" (nr 34).

Del II - Utbildningsvägar och gemenskapens urskiljning

Dessa relationer måste sedan utvecklas på ett kristet sätt längs lämpliga och anpassade vägar (n. 51-79), eftersom "det inte finns någon mission utan sammanhang, det finns ingen kyrka utan förankring på en bestämd plats" (n. 53). Därför är det grundläggande med utbildning och "gemenskaplig urskiljning" som gör det möjligt för kyrkorna att fatta lämpliga beslut, där allas ansvar och deltagande kommer till uttryck. Genom att understryka att "familjen, som en gemenskap av liv och kärlek, är en privilegierad plats för utbildning i tro och kristen trosutövning", slår IL fast att "generationernas sammanflätning är en skola i synodalitet. Alla, de svaga och de starka, barnen, de unga och de gamla, har mycket att ta emot och mycket att ge" (n. 55).

Redovisningsskyldighet

Man betonar även att de ansvariga inom kyrkan, för kyrkans bästa och dess uppdrag, öppet ska redovisa sina handlingar. "En synodal kyrka behöver en anda och tillämpning av öppenhet och ansvarighet", står det i IL, "vilket är nödvändigt för att främja det ömsesidiga förtroende som krävs för att vandra tillsammans och utöva medansvar för det gemensamma uppdraget" (nr 73).

En trovärdig kyrka kräver öppenhet och ansvarstagande

I arbetsdokumentet påminner man om att "ansvar för den egna tjänsten i samhället hör till den äldsta traditionen, som går tillbaka till den apostoliska kyrkan" (s. 74) och betonar att "kravet på öppenhet och ansvarstagande i och av kyrkan har blivit nödvändigt till följd av att trovärdigheten har minskat, på grund av ekonomiska skandaler och i synnerhet sexuella och andra övergrepp mot minderåriga och utsatta personer. Bristen på öppenhet och ansvarighet underblåser klerikalismen" (s. 75), som felaktigt bygger på antagandet att präster inte är ansvariga inför någon för utövandet av sin auktoritet.

Utvärderingar krävs

Ansvarighet och öppenhet, betonar IL, berör alla nivåer inom kyrkan och är inte begränsade till sexuella och ekonomiska övergrepp, utan berör också "pastorala planer, metoder för evangelisation och de sätt på vilka kyrkan respekterar den mänskliga personens värdighet, till exempel när det gäller arbetsförhållandena inom dess institutioner" (nr 76). Därav uppmaningen till "nödvändiga strukturer och former för utvärdering - i en icke-moralistisk mening - av hur ämbetsansvar av alla slag utövas" (nr 77). I detta avseende påminner man i dokumentet om behovet av att kyrkan till exempel garanterar publiceringen av en årsrapport både om förvaltningen av egendom och medel och om utförandet av uppdraget, med bland annat "en redogörelse för de initiativ som tagits på området för skydd (skydd av minderåriga och utsatta personer) och främjandet av kvinnors tillgång till ledande befattningar och deras deltagande i beslutsfattande processer" (nr 79).

Del III - Platser för ekumenisk och interreligiös dialog  

IL analyserar sedan de platser (nr 80-108) där relationer och vägar tar form. Platser ska inte bara förstås som rum, utan snarare som konkreta sammanhang som präglas av kulturer och dynamik som hör till människans villkor. I arbetsdokumentet inbjuder man till att övervinna en statisk vision och en bild av en pyramid av kyrkliga relationer och erfarenheter. I stället erkänner man mångfalden och variationen, som gör det möjligt för kyrkan - en enda och universell - att leva i ett dynamiskt kretslopp "på platser och från platser", utan att falla in i vare sig partikularism eller tillplattning. Tvärtom: det är i denna så tydligt beskrivna horisont som de stora temana i den ekumeniska, interreligiösa och kulturella dialogen måste inordnas. Detta innefattar också sökandet efter former för utövandet av det petrinska ämbetet som är öppna för den "nya situationen" på den ekumeniska vägen mot de kristnas synliga enhet (nr 102 och 107).

Hoppets pilgrimer

Slutligen påminner man i dokumentet om alla dess frågor är avsedd att vara en tjänst för kyrkan och en möjlighet att läka vår tids djupaste sår. Instrumentum laboris avslutas därför med uppmaningen att fortsätta vandringen som "hoppets pilgrimer", också i ljuset av Jubelåret 2025 (n. 112).

10 juli 2024, 11:07