11 år efter tragedin i Lampedusa

Massimiliano Menichetti

Europa och övriga världen, som fortfarande är märkta av krig, fattigdom och våld, fortsätter att debattera och splittras om migration och glömmer ofta att denna fråga inte handlar om abstrakta siffror - utan om verkliga människor, ansikten och berättelser som ofta är fyllda av smärta och tragedi. Gränser, uppbyggda murar, är alldeles för ofta oöverstigliga för dem som flyr från konfliktens fasor eller söker ett bättre liv. Tusentals dör i öknar när de försöker ta sig över, tynar bort i interneringsläger eller slukas av havet, precis som för 11 år sedan.

Den 3 oktober 2013 förvandlades 543 människors hopp till en mardröm. Den överfulla fiskebåt de befann sig på kapsejsade och sjönk omkring en halv mil från Lampedusa. Dessa migranter - främst etiopier och eritreaner - hade rest två dagar tidigare från Misrata i Libyen ombord på ett 20 meter långt fartyg. Det blev en av de dödligaste sjöfartskatastroferna på Medelhavet under 2000-talet med 368 bekräftade döda, 155 överlevande och 20 saknade.

Samma år i juli, vid sitt första påvliga besök på Lampedusa, uttryckte påven Franciskus djup sorg över en annan tragedi till havs som hade inträffat i närheten. Han talade om ”likgiltighetens globalisering” som gör oss alla ”ansvariga”. Han varnade för att ”vi inte längre uppmärksammar den värld vi lever i och inte bryr oss om den, och inte heller om de människor som Gud har skapat för oss att ha omsorg om”.

Under årens lopp har påven Franciskus genom tre encyklikor, hundratals offentliga appeller, besök och resor nått ut till mänsklighetens samvete och uppmanat folk att övervinna själviskhet, likgiltighet och exploatering. Hans vision är en värld som är välkomnande, medkännande, broderlig och fredlig. Ändå har Medelhavet, som en gång var civilisationens vagga, blivit en avlägsen och tyst kyrkogård. Situationen på andra världshav är inte annorlunda.

I en värld där sociala medier dominerar och artificiell intelligens utlovar både underverk och katastrofer, tycks det vara alltför lätt att vända sig bort, ignorera och glömma. Men vissa saker är svåra att glömma - som den bild från 2015 som berörde och chockade miljontals människor: Aylan, det livlösa syriska barnet, med ansiktet ner i sanden, uppspolad på en strand i Bodrum i Turkiet.

Påven Franciskus fortsätter att stimulera politiska och diplomatiska ansträngningar för att läka det som han kallar ”ett öppet sår i vår mänsklighet”. Han berömmer också dem som arbetar outtröttligt för att rädda, välkomna och hjälpa migranter. ”Lösningen är inte att avvisa folk”, sa han i Marseille 2023 vid avslutningen av ’Medelhavsmötena’, ”utan att så långt det är möjligt ge fler möjligheter till laglig och säker migration."

Enligt påven Franciskus är nyckeln att möta andra, ta risker, visa kärlek, gå tillsammans och hitta gemensamma lösningar. Detta kräver att vi alla ändrar vårt perspektiv - att vi går från ”jag” till ”vi”, att vi minns och ser klart, så att vi kan känna igen Jesu medkännande ansikte i andra.