Påven ber ödmjukt om förlåtelse för det onda som många kristna har gjort

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

I sitt tal vid besöket i Maskwacìs den 25 juli hos folken First Nations, métiser och inutier - den första etappen på den apostoliska resan i Kanada - betonar påven Franciskus att detta är en resa för botgöring. Han ber om förlåtelse för allt lidande de kristna och den katolska kyrkan har bidragit till i sitt samarbete med staten att assimilera urfolken.

Vid mötet var bland andra Kanadas premiärminister Justin Trudeau och generalguvernör Mary Simon närvarande. Efter välkomsttal av hövdingen av cree-folket talade påven.

Vandra tillsammans

Jag har kommit till er för att personligen säga att jag är bedrövad, för att be om Guds förlåtelse, helande och försoning, för att visa dig min närhet, be med och för er, betonar han. Då urfolken besökte honom i Rom lämnade de över två par mockasiner, som tecken på det lidande urfolkens barn har utstått, som de bad honom lämna tillbaka när han kom till Kanada. Påven förklarar att han efter sitt tal skulle göra det.

“Minnet av dessa barn inger sorg och uppmanar till handling för att säkerställa att varje barn behandlas med kärlek, heder och respekt. Men de där mockasinerna talar också till oss om en resa som vi vill göra tillsammans. Att vandra tillsammans, be tillsammans, arbeta tillsammans, så att det förflutnas lidanden ger vika för en framtid av rättvisa, helande och försoning.”

Att minnas

Det är därför som den första etappen på min pilgrimsresa bland er äger rum i denna region som sedan urminnes tider har sett närvaron av urfolk, säger påven och talar om betydelsen av att minnas.

”Att minnas. Bröder och systrar, ni har levt på denna mark i tusentals år med en livsstil som har respekterat marken själv, som har ärvts av tidigare generationer och bevarats för de framtida. Ni har hanterat den som en Skaparens gåva att dela med andra och älska i harmoni med allt som existerar, i en levande sammankoppling mellan alla levande varelser. Ni har på så sätt lärt er att vårda en känsla av familj och gemenskap, och utveckla starka band mellan generationerna, hedra de äldre och ta hand om de små. Så många goda seder och läror, centrerade på uppmärksamhet på andra och på kärlek till sanning, mod och respekt, ödmjukhet och ärlighet, på livsvisdom!”

Men nu går minnet också till det som hände sedan, säger påven och talar om de trauman urfolken har utsatts för i internatskolor, som de berättade för honom vi deras besök i Vatikanen.

”Den plats vi befinner och på får ett rop av smärta att genljuda i mig, ett kvävt skri som har följt mig de senaste månaderna. Jag tänker tillbaka på det drama som har drabbat så många av er, era familjer, era samhällen; det ni har berättat för mig om det lidande som ni har utstått i internatskolorna.”

Övergrepp

Påven betonar nödvändigheten av att minnas även detta, trots att det gör mycket ont. Det är också viktigt att minnas assimilationspolitiken, säger han. Då europeiska nybyggare kom, fanns en möjlighet till möte mellan kulturer, men det blev inte så.

”Jag kommer att tänka på era berättelser: om hur assimilationspolitiken slutade med att systematiskt marginalisera urfolken; hur även era språk och kulturer förnedrades och kuvades; hur barnen utsattes för fysiska, verbala, psykologiska och andliga övergrepp; hur de fördes bort från sina hem när de var små och hur detta outplånligt präglade relationen mellan föräldrar och barn, mor- och farföräldrar och barnbarn.”

Påven ber om förlåtelse

Sedan förklarar påven att han på denna botgöringens pilgrimsresa av vill förnya sin bön om förlåtelse och säga, av hela sitt hjärta, att han känner djup smärta.

”Jag ber om förlåtelse för sätten som tyvärr många kristna har stött den koloniserande mentaliteten hos makthavarna som förtryckte urfolken. Jag är så ledsen. Jag ber om förlåtelse i synnerhet för de sätt på vilka många medlemmar i kyrkan och ordnar har samarbetat, även genom likgiltighet, med dessa projekt av kulturell förstörelse och påtvingad assimilering av dåtidens regeringar, som kulminerade i intenatskolesystemet.”

Påven säger att även om det fanns exempel på kristen nästankärlek för barnen, blev de övergripande konsekvenserna av politiken vad gäller internatskolorna katastrofala.

”Det som den kristna tron säger oss är att det handlar om förödande misstag som är oförenligt med Jesu Kristi evangelium. … Inför denna ondska som fyller oss med indignation, knäböjer kyrkan inför Gud och vädjar om förlåtelse för hans barns synder. Jag vill upprepa det med skam och tydlighet: jag ber ödmjukt om förlåtelse för det onda som så många kristna begått mot urfolk.”

Katolikers engagemang för urfolken

Många av urfolkens representanter har sagt att förlåtelsen inte är målet och påven förklarar att han håller med helt och hållet:

“En viktig del av denna process är att bedriva ett seriöst sökande efter sanningen om det förflutna och att hjälpa överlevare från internatskolorna att ge sig in på helande vägar från sina trauman".

”Jag ber för och hoppas att de kristna och samhället i detta land växer i förmågan att välkomna och respektera urfolkens identitet och erfarenhet. Jag hoppas att man finner konkreta sätt för att lära känna och uppskatta dem och lär sig att vandra tillsammans. Från min sida fortsätter jag att uppmuntra alla katolikers engagemang för urfolk. Det har jag gjort vid flera tillfällen och på olika ställen, genom möten, appeller och även genom en apostolisk uppmaning. Jag vet att allt detta kräver tid och tålamod: det här är processer som måste komma in i hjärtat, och min närvaro här och de kanadensiska biskoparnas engagemang är ett vittnesbörd om viljan att fortsätta på denna väg.”

Guds nåd

Påven försäkrar om att alla hans ord under denna botgöringens resa i Kanada riktas till urfolken i hela landet och avslutar:

Under denna första etapp har jag velat ge plats åt minnet. Idag är jag här för att minnas det förgångna, gråta med er, se marken i tystnad och be vid gravarna. Låt tystnaden hjälpa oss alla att ta in smärtan … Låt oss be: inför ondskan ber vi till godhetens Herre; inför döden ber vi livets Gud. … Våra anstängningar räcker inte för att läka och försona, vi behöver Hans nåd - den heliga Andens saktmodiga och starka visdom och Tröstarens ömhet behövs. Må Han fylla hjärtats förväntningar, må det vara Han som tar oss i handen och som får oss att vandra tillsammans.”