Vesper i Québec. Påven: Låt oss bygga en trovärdig kyrka utan pessimism

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

Då dess medlemmar lever i gemenskap, skapar möjligheter och utrymmen för alla som närmar sig tron, blir kyrkan ​​ett trovärdigt vittne av evangeliet - det säger påven Franciskus i sin predikan den 28 juli i Notre Dame-kyrkan i Québec. Innan den högtidliga vespern tillsammans med alla Kanadas biskopar, präster, seminarister och pastorala medarbetare, stannade påven till i bön vid relikerna av stadens förste biskop, helige François de Laval, som förvaras här.

Återigen ber påven om förlåtelse för övergreppen mot urfolkens barn i internatskolor och även av katoliker och för alla sexuella övergrepp som har begåtts av präster.

Aldrig mer övergrepp i kyrkan

“Aldrig mer”, säger påven med eftertryck.

”Jag tänker särskilt på sexuella övergrepp som har begåtts mot minderåriga och sårbara personer – skandaler som kräver kraftfulla åtgärder och en oåterkallelig kamp. Jag vill än en gång be alla offer om förlåtelse. Smärtan och skammen som vi känner måste bli ett tillfälle till omvändelse. Aldrig mer!”

 “Aldrig mer” upprepar påven även vad gäller den ideologiska kolonisering som har skadat Kanada:

"Vad gäller vandringen av läkning och försoning med bröderna och systrarna som tillhör urfolken, får den kristna gemenskapen aldrig mer låta sig smutsas ner av idén om en kulturs överlägsenhet över andra och att det är legitimt att använda tvångsmedel mot andra… Vi tillåter inte att någon främmande ideologi förvirrar våra folks livsstilar och livsformer för att försöka böja och dominera dem."

Trons glädje

Påven talar med Kanadas prästerskap om ömhet och hängivenhet som föds i medvetenheten om att Gud är nära, och om en glädje, som han betonar inte är lättköpt utan är “en upplevelse av frid som finns kvar i hjärtat även när vi drabbas av prövningar och lidanden, eftersom vi vet att vi inte är ensamma utan åtföljs av en Gud som inte är likgiltig för vårt öde”.

Fångar i pessimism och förbittring

Idag finns dem som “hotar trons glädje och riskerar att skymma den”, varnar påven. Det är “sekulariseringen”, som sedan en tid “har omvandlat dagens kvinnor och mäns livsstil och lämnat Gud nästan i bakgrunden”. Han varnar för att dagens kultur ger oss en negativ syn på livet, där vi vill skydda oss från världen och:

"med bitterhet skyller på verkligheten: 'världen är ond, synden råder', och riskerar på detta sätt att iklä oss en ”korsfararanda”. Låt oss se upp för detta, för att det är inte kristet och inte alls Guds sätt”.

Se världen med vänlig blick

“Herren, som avskyr världsligheten, ser världen med en vänlig blick”, säger påven och varnar för pessimism.

"Om vi ​​ger efter för en negativ blick och dömer på ett ytligt sätt, riskerar vi att föra vidare fel budskap, som om det bakom kritiken mot sekulariseringen från vår sida fanns en nostalgi efter en helig värld, efter ett samhälle från andra tider där kyrkan och hennes prästerskap hade mer makt och social relevans. Detta är ett felaktigt perspektiv."  

Pastoral syn

Problemet med sekularisering kräver av kyrkan att reflektera över samhällets förändringar, vad som har påverkat det sätt på vilket människorna tänker och organiserar sina liv, säger påven: ”Om vi ​​uppehåller oss vid denna aspekt, inser vi att det inte är tron ​​som är i kris, utan vissa former och sätt genom vilka vi förkunnar den”. Ur denna synvinkel, förklarar påven, är sekulariseringen en “utmaning för vårt pastorala tankesätt”.

Tre utmaningar

På tal om utmaningar nämner påven tre. ”Låta lära känna Jesus” i ”vår tids andliga öknar som kommer av sekularisering och likgiltighet”. För detta krävs nya vägar för att evangelisera, betonar påven. ”Vittnesbörd”. Påvens säger till biskoparna, prästerna och de framtida prästerna: ”Ni är huvudrollsinnehavarna i och byggarna av en annorlunda kyrka, som är ödmjuk, mild, barmhärtig, som medföljer processerna och som bestämt och lugnt arbetar med inkulturering och värdesätter varje kulturell och religiös mångfald”. “Broderskapet” är den tredje utmaningen, säger påven och förklarar att det handlar om att i den kristna församlingen främja broderskap mellan alla, med inhemska bröder och systrar och med varje syster och bror vi möter, eftersom Guds närvaro återspeglas i var och ens ansikte”. Påven avslutar med uppmaningen: ”Låt oss inte stänga in oss i ett bakåtsträvande, utan låt oss gå framåt med glädje!”