Allmänna audiensen. Påven: Kazakstan ett föredöme i civilisation och mod

VATICAN NEWS översättning Katarina Agorelius

En plats där fred och broderskap värdesätts, där politik och religion har samma värde och där man säger nej till kärnvapen. Vid onsdagens allmänna audiens den 21 september uttrycker påven Franciskus stor tacksamhet för sin apostoliska resa i Kazakstan. Här följer påvens ord i sin helhet.

Kära bröder och systrar, goddag!

Förra veckan, från tisdag till torsdag, besökte jag Kazakstan – ett mycket stort land i Centralasien – med anledning av den sjunde kongressen för ledare av världs- och naturreligioner. Jag förnyar min tacksamhet till republikens president och Kazakstans andra myndigheter för det hjärtliga välkomnande jag fick och för organisationens generösa engagemang. Av hjärtat tackar jag även biskoparna och alla medarbetare för det stora arbete de har utfört, och framför allt för glädjen som de har gett mig över att få träffa dem alla tillsammans.

Som jag sa var det främsta skälet till resan att delta i kongressen för ledare av världs- och naturreligioner. Detta initiativ har drivits sedan tjugo år av myndigheterna i landet, som presenterar sig för världen som en plats för möte och dialog, i detta fall på religiöst plan, och har alltså en central roll för fredsfrämjande och mänskligt broderskap. En bild kan mycket väl representera allt detta: en mycket stor rund salong, utrustad med de modernaste tekniska verktygen, med ett enormt stort runt bord i centrum där vi religiösa ledare satt och, runt omkring, var delegationerna för olika internationella institutioner och organ placerade. Detta betyder att sätta religionerna i centrum för engagemanget med att bygga en värld där man lyssnar och respekterar diversitet. Och detta måste erkännas för den kazakiska regeringen, efter att landet har befriats från den ateistiska regimens ok, nu föreslår en väg till en civilisation som håller ihop politik och religion utan att förväxla eller skilja dessa åt, och tydligt fördömer fundamentalism och extremism.

Vid kongressen diskuterades och godkändes slutdeklarationen, som är i kontinuitet med den som undertecknades i Abu Dhabi i februari 2019 om mänskligt broderskap. Jag tycker om att tolka detta steg framåt som frukten av vandringen som inleddes för länge sedan: jag tänker naturligtvis på det historiska interreligiösa mötet för fred som helige Johannes Paulus II kallade till i Assisi 1986; jag tänker på helige Johannes XXIII:s och helige Paulus VI:s framsynthet; och även på stora framsynta personligheter i andra religioner – jag stannar vid att nämna Mahatma Gandhi. Men hur kan vi låta bli att minnas så många martyrer, män och kvinnor i alla åldrar, språk och nationer, som med sina liv har fått betala för sin trohet till fredens och broderskapets Gud? Vi vet att högtidsstunder är viktiga, men sedan finns det dagliga åtagandet, som är ett konkret vittnesbörd som skapare av en bättre värld för alla.

Utöver kongressen, gav denna resa möjligheten för mig att möta Kazakstans myndigheter och kyrkan i detta land.

Efter att ha besökt republikens president – som jag än en gång tackar för hans vänlighet – tog vi oss till det nya konserthuset där jag fick tala till landets ledare och diplomatiska kår. Jag lyfte fram Kazakstans kallelse att vara ett land för möten: i själva verket lever omkring etthundrafemtio etniska grupper tillsammans i landet och mer än åttio språk talas. Denna kallelse, som beror på dess geografiska särdrag och historia, har välkomnats och anammats som en väg som förtjänar att uppmuntras och stödjas. Likaså önskade jag att uppbyggnaden av en allt mognare demokrati, kapabel att effektivt svara på samhällets behov som helhet, ska fortsätta. Det är en svår uppgift som tar tid, men det är redan nödvändigt att erkänna att Kazakstan har tagit mycket positiva val, som att säga ”nej” till kärnvapen och föra en god energi- och miljöpolitik.

Vad gäller kyrkan, var jag så glad över att träffa en gemenskap av nöjda, glada och entusiastiska personer. Katolikerna är få i detta så stora land. Men detta tillstånd, om man lever i det med tro, kan bära evangeliska frukter: framför allt med “litenhetens salighet” och att vara en surdeg, salt och ljus, genom att bara räkna med Herren och inte med någon form av mänsklig relevans. Dessutom uppmanar det låga antalet till att utveckla relationerna med kristna av andra konfessioner, och även till broderskap med alla. Så det är en liten flock, men öppen – inte stängd eller defensiv – i tillit till den heliga Andens verkan, som fritt blåser vart den vill. Vi mindes detta heliga Guds folks martyrer, män och kvinnor som har lidit mycket för tron ​​under den långa perioden av förföljelse.

Med denna lilla men glada flock av vi firat eukaristin, även detta i Nur-Sultan, på torget för Expo 2017 som omringas av ultramodern arkitektur. Det var det heliga korsets festdag. Och detta får oss att reflektera: i en värld där framsteg och tillbakagång flätas samman, förblir Kristi kors frälsningens ankare: ett tecken på hopp som inte sviker, eftersom det är grundat på Guds kärlek, barmhärtig och trogen. Till Honom går vårt tack för denna resa och våra böner om att den ska bära rik frukt för Kazakstans framtid och för livet i den pilgrimsvandrande kyrkan i detta land.