Påven: Thérèse av Jesusbarnet visar det väsentliga i kyrkan
Adriana Masotti översättning Katarina Agorelius
“Det är förtröstan och inget annat än förtröstan som ska leda oss till Kärleken”. Det är dessa ord som heliga Thérèse av Jesusbarnet och det Heliga Anletet skrev i september 1896 och som är titlen på påven Franciskus apostoliska uppmaning tillägnad helgonet av Lisieux som publiceras idag, den 15 oktober 2023.
Påvarnas erkännande
Påven Franciskus går igenom påvarnas erkännande av det extraordinära värdet i hennes vittnesbörd: från påven Leo XIII som tillät henne att gå i kloster vid 15 års ålder, via Pius XI som utropade henne till helgon 1925 och 1927 till beskyddare av missionen, till Johannes Paulus II som upphöjde henne till kyrkolärare 1997.
En missionerande själs kärlek till Jesus
I sin cell skrev heliga Thérèse: "Jesus är min enda kärlek" (8) och när påven analyserar hennes andliga erfarenhet konstaterar han att hennes möte med Jesus "kallade henne till mission", så till den grad att hon inte kunde tänka sig "sin helgelse till Gud utan att söka sina bröders och systrars bästa". Hon hade i själva verket gått in i karmelitorden "för att rädda själar" (9).
Förtroendets och kärlekens väg
Påven går till hjärtat av Thérèses spiritualitet, den "lilla vägen", som också är känd som barndomens väg till det andliga. För heliga Thérèse av Jesusbarnet är det Guds handlande, nåden, som räknas och inte personliga meriter, eftersom det är Herren som helgar. Påven skriver: "Därför är den mest lämpliga inställningen, att placera hjärtats förtröstan utanför oss själva: i den oändliga barmhärtigheten hos en Gud som älskar utan gränser och som gav allt i Jesu kors" (20).
Överlämnande i en Faders händer
Påven skriver att vi, i vår tillvaro där vi ofta "överväldigas av rädslor, önskan om mänsklig säkerhet och om behovet av att ha allt under kontroll" (23), befrias av den förtröstan och därmed den överlåtelse till Gud som lilla Thérèse förespråkar. Vi ”befrias från tvångsmässiga beräkningar, från den ständiga oron för framtiden, från rädslor som fråntar oss friden. (...) Om vi är i händerna på en Fader som älskar oss utan gränser", fortsätter påven, "kommer detta att vara sant oavsett omständigheter och vi kan gå vidare vad som än inträffar" (24).
"Trons prövningar" och förtröstan på barmhärtighet
Den unga karmelitens andliga liv var inte fritt från prövningar, inte ens vad gällde tron. På den tiden expanderade den moderna ateismen kraftigt och hon "känner sig som en syster till ateisterna" (26), går i förbön och erbjuder sitt liv för dem och förnyar sin troshandling. Hon tror på Guds oändliga barmhärtighet. Allt i Gud är kärlek, ja, rättvisa. "Detta är en av lilla Thérèses viktigaste upptäckter - säger påven - en av de största bidragen hon erbjöd till hela Guds folk. På ett utomordentligt sätt trängde hon in i djupet av gudomlig barmhärtighet och därifrån förstod ljuset av Hans obegränsade hopp ” (27).
I Kyrkans hjärta, min Moder, blir jag Kärlek
Från den heliga Teresa av Ávila ärvde lilla Thérèse, läser vi i uppmaningen, "en stor kärlek till Kyrkan och kunde nå djupet av detta mysterium". Hon skriver i En själs historia: "Jag förstod att kyrkan hade ett hjärta, och att detta hjärta brann av kärlek". Och sedan: "I Kyrkans hjärta, min Moder, blir jag Kärlek!" (39). Påven Franciskus kommenterar: "Det är inte en triumfalistisk kyrkas hjärta, det är en kärleksfull, ödmjuk och barmhärtig kyrkas hjärta. (...) Denna upptäckt av kyrkans hjärta är ett stort ljus även för oss idag, för att inte uppröras av begränsningarna och svagheterna i den kyrkliga institutionen, som präglas av mörker och synd" (41).
I slutändan är det bara kärlek som räknas
I det sista kapitlet förklarar påven att han med denna apostoliska uppmaning får tillfälle att påminna om det som vi läser i Evangelii gaudium, att tillkännagivandet i en missionerande kyrka fokuserar "på det väsentliga, på vad som är vackrast, störst, mest attraktivt och samtidigt mest nödvändigt” (47). ”I slutändan räknas bara kärleken”, skriver påven och vänder sig till teologer och moralister: ”Vi behöver fortfarande förstå lilla Thérèses briljanta intuition och dra de teoretiska och praktiska, doktrinära och pastorala, personliga och gemenskapsmässiga konsekvenserna av den. Det krävs mod och inre frihet för att kunna göra det” (50).
Den "lilla vägens” aktualitet
Slutligen påminner påven om huvudaspekterna av denna "lilla väg" och dess aktualitet. Uppmaningen avslutas med en kort bön där påven bland annat ber om helgonets förbön: ”Kära heliga lilla Thérèse, hjälp oss att alltid, som du, lita på Guds stora kärlek till oss, så att vi varje dag kan efterlikna din lilla helighetens väg” (53).