Påven: Dygderna, en återspegling av Gud i en värld som förvränger hans bild

Tiziana Campisi - Vatikanstaten översättning Katarina Agorelius

Det är en inledande reflektion om dygderna, efter åtta katekeser tillägnade lasterna, som påven Franciskus presenterade vid den allmänna audiensen onsdagen den 13 mars på Petersplatsen. Påven var fortfarande förkyld och lät en medarbetare vid statssekretariatet, fader Pierluigi Giroli, läsa upp katekesen. I texten uppmanar påven oss att "vända blicken" mot det som står i motsats till "upplevelsen av ondskan" och förklarar att om "det mänskliga hjärtat kan hänge sig åt onda begär" och följa frestelser, "kan det också motsätta sig allt detta", eftersom "människan är gjord för det goda". Därför kan hon inse det och "öva sig i denna konst", så att vissa beteenden blir till slut blir bestående, stabila och fasta. De romerska filosoferna talade om virtus, påminner påven och påpekar att den som är dygdig är en person som är "stark, modig, har förmåga till disciplin och asketism" och att utövandet av dygden därför "kräver ansträngning och även lidande". Grekerna använde å sin sida termen aretè för att ange "något som utmärker sig", "framträder" och "väcker beundran", vilket leder till slutsatsen att den som är "trogen sin kallelse" och som "till fullo förverkligar" sig själv är dygdig.

Återupptäcka dygderna

Dygdiga är därför helgonen, "dem som blir sig själva fullt ut, som förverkligar varje människas kallelse", betonar påven och klargör att de inte ska betraktas som "undantag från mänskligheten: en slags liten krets av mästare som lever bortom gränserna för vår art". Och om "rättvisa, respekt, ömsesidig välvilja, vidsynthet" och "hopp" idag är "en sällsynt avvikelse", är det istället nödvändigt att praktisera dygderna och komma ihåg att Gud skapade oss till sin avbild.

Kapitlet om det dygdiga beteendet bör återupptäckas och praktiseras av alla i denna dramatiska tid, då vi ofta ställs inför det värsta hos människan. I en deformerad värld måste vi komma ihåg den form i vilken vi stöptes, Guds avbild som för alltid är inpräntad i oss.

Vad är dygd?

"Dygd är en inre hållning som innebär att man ständigt och beslutsamt vill göra det goda", står det i Katolska kyrkans katekes; det är inte något "improviserat", lägger påven till, och det kan inte klassas bland de goda handlingar - som även kriminella kan vara kapabla till "i ett ögonblick av klarsyn" - som "är inskrivna i 'Guds bok'" Tvärtom, "det är ett gott som uppstår ur en långsam mognad av personen, tills det blir hans inre karaktärsdrag".

Dygd är en frihetens habitus. Om vi är fria i varje handling och varje gång vi uppmanas att välja mellan gott och ont, är dygden det som gör det möjligt för oss att ha en habitus som leder oss till rätt val.

Gud fullbordar de goda gärningar som människan skissar på

Men hur når vi dygden? Den kristne kan först och främst dra nytta av Guds nåd, säger påven, för i dem som döps "verkar den Helige Ande, som verkar i vår själ för att leda den till ett dygdigt liv". Och så har även dem som har funnit "att de inte kan övervinna" vissa svagheter "upplevt att Gud har slutfört" de goda gärningar de har skissat på, eftersom "nåden alltid föregår vårt moraliska ställningstagande", påpekar Franciskus.

Visdom och god vilja

Slutligen behövs två element för att dygden ska växa och odlas. Först och främst är det nödvändigt att bland Andens gåvor be om visdom, påpekar påven. Människan "är inte fritt territorium för erövring av nöjen, känslor, instinkter, passioner", oförmögen att hantera "dessa ibland kaotiska krafter som bor i henne". Visdom tillåter henne att "lära av misstag för att leva väl". Och sedan krävs det god vilja, avslutar påven, det vill säga "förmågan att välja det goda, att forma oss själva genom asketiska övningar och undvika överdrifter".