Böner om enhet och fred vid ekumeniskt möte i Vår Fru av Arabien i Awali

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

I katedralen Vår Fru av Arabien, som nyligen byggdes på en mark i Awali som kungen av Bahrain har skänkt till den katolska kyrkan, hölls ett ekumeniskt möte och fredsbön fredag eftermiddag den 4 november. Representanter för kyrkor och kommuniteter var samlade tillsammans med påven Franciskus, alltfrån många olika ortodoxa kyrkor från indianska till koptiska, från syriska till armeniska, även den grekisk-ortodoxa ärkebiskopen Ghattas och en pastor tillhörande en reformert kyrka i södra Indien. Även den ekumeniske patriarken Bartholomaios I av Konstantinopel var närvarande.

Påven Franciskus, som togs emot vid katedralens ingång av den apostoliska administratorn och kyrkoherden, som gav honom krucifixet och vigvatten. Han bad sedan tyst i kapellet tillägnat Vår Fru, där tre barn lämnade över blommor som han skänkte till henne, och skrev i “hedersboken”. Efter sång, liturgisk bön och läsning ur Apostlagärningarna 2:1-12, “Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål”, och innan de församlade tillsammans bad helige Franciskus’ fredsbön, talade påven.

Förenade i en enda Ande

Han inledde med att återge Apostlagärningarna 2:9-11: «Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.» 

”Dessa ord verkar vara skrivna för oss idag: från så många folk och språk, från så många håll och riter, är vi här tillsammans, och det är vi på grund av Guds stora gärningar! I Jerusalem, på pingstdagen, kände de sig trots att de kom från många regioner, förenade i en enda Ande: idag, som då, är variationen av ursprung och språk inte ett problem, utan en tillgång.”

Påven sa vidare, «Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma » (1 Kor 12:13) och underströk att vi tyvärr har skadat Herrens heliga kropp genom vår våldsammma söndring, men att ”den heliga Anden som sammanför alla lemmar, är större än våra kroppsliga uppdelning”.

”Det är därför rätt att göra gällande, att det som förenar oss vida överstiger det som skiljer oss åt och att ju mer vi vandrar i enlighet med Anden, desto mer kommer vi att med Guds hjälp ledas till att vilja återställa full enhet mellan oss”.

Enhet i mångfald

Påven hänvisade till pingstdagens text och reflekterade över två sidor som han tror kan vara viktiga för de kristnas gemensamma vandring: enhet i mångfald och livets vittnesbörd.

Apostlarna kunde även separat tillbe Herren och göra gott, men den heliga Anden fyllde dem när de var tillsammans, förklaade påven.

”Det kristna folket är kallat att enas för att Guds under ska ske. Att vara här i Bahrein som Kristi lilla flock, utspridda på olika platser och bekännelser, hjälper till att känna behovet av enhet … och broderlig gemenskap.”

Lovsånger till Gud skapar harmoni, betonade påven, och leder oss till Andens källa – till enheten. Han bad sina lyssnare att fortsätta med sin fina vana att dela sina kultplatser med andra kristna samfund, för att lovsjunga den ende Herren. Även i himlen höjs lovsånger, fortsatte han, där de många kristna martyrerna av olika trosinriktningar “nu skapar en enda stjärnhimmel, som visar vägen för den som vandrar i historiens öknar: vi har alla samma mål och är alla kallade till fullhet i gemenskapen i Gud”. Han påminde om att den ekumeniska vandringens anda, som han uppmanade alla att gå, är just att samlas i mångfalden.

Livets vittnesbörd

“Vid pingsten öppnar sig lärjungarna och går ut från det övre rummet. Från och med då går de ut överallt i världen”, sa påven och talade om den gemensamma vandringens andra sida: livets vittnesbörd.

“Rädslan som stängde in dem i sina hem är ett minne blott: nu går de ut överallt, men inte för att särskilja sig från andra och inte heller för att revolutionera samhällsordningen och världens ordning, utan för att utstråla skönheten i Guds kärlek genom sina liv i varje hörn.”

Påven påminde om att tron inte är ett privilegium att göra anspråk på, utan en gåva som ska delas genom dagligt vittnesbörd i kärlekshandlingar, dialog och med fred.

Enheten stärks av lovsång, vittnesbörd och kärlekshandling sa påven avslutningsvis:

”Enhet och vittnesbörd är av samma väsen: man kan inte på riktigt vittna om kärlekens Gud om vi inte är enade oss emellan, som Han vill att vi ska vara”.